Idag hade jag verkligen inte ett lätt träningspass.
När man tänker på ett svårt pass så ska det vara jobbigt, gärna tungt och väldigt uttröttande rent fysiskt. Tyvärr var det inte så jag menade. Utan idag var jag psykiskt störd under träningen, killar kanske skulle säga att jag var "tjej". Hade det vart en vanlig dag och träningen skulle gått dåligt hade jag väl tänkt "crap", skrattat och försökt igen. Hade jag vaknat på fel sida skulle jag ha blivit förbannad om det inte gick som jag ville, bett alla dra åt helvete och velat ha sönder nånting. Men idag var jag lite mer psyko/tjej än så och varje gång jag missade ett hopp var jag påväg att börja gråta, och då kanadensarn frågade hur det var började jag nästan gråta igen för att jag tyckte han var så omtänksam.

Det var hämskt! Ville nästan gå tillbaka till rummet och gömma mig under täcket tills jag var normal igen. Men som tur var så vände det och träningen gick bättre, så jag slapp fler gråtattacker och kunde uppföra mig som folk igen.

Efter passet hjälpte Fredde (en annan svensk som är här) till med att plåga mig då han såg hur stel jag var i splitten. "Såhär kan vi inte ha det, nu blir det den här stretchingen varjedag" Aj-aj-aj-Aaaaj