Ibland är det helt obegripligt att folk plågar sig själva och sin kropp en massa, att nästan ständigt ha ont någonstans. Dessutom gör man det helt frivilligt, även om det då och då inte känns särskillt frivilligt. Känns som om jag har en självplågande liten djävul där inne som säger åt mig att jag måste göra saker som jag inte alls vill göra. Å varför gör jag då detta vecka efter vecka, bara för att jag vill bli bäst på en sport som de flesta inte ens vet vad det är? Wushu??
Alla sporter är jätte bra för hälsan i en viss mängd, men för folk som inte har någon lust att få förslitningsskador i lederna eller som känner att dom inte vill ha ont i hela kroppen när dom blir 26 är tävlingsidrott inget att rekomendera. Men så finns det dom som villigt riskerar sin hälsa för att KANSKE kunna toppa sig själv och känna "jävlar det där gjorde jag bra". Jag längtar verkligen tills jag efter en tävling kan vara riktigt nöjd med vad jag lyckats prestera, att veta att jag inte hade kunna gjort det bättre genom mer eller hårdare träning.

Så vad gör väl lite ömma leder och muskler, då känner jag ju att jag verkligen har försökt.

Nu kan jag inte längre sitta här och känna efter hur många ställen jag har ont på eller vart det är värst, smärta är bara inbillning som Zacke jämt säger. Ibland inbillar man sig ganska mycket! =)

Dags att träna lite!