Det är visst bara såfort jag inte tränar som hjärnan går in i noll-läge. Sålänge jag håller mig i träningshallen och är sysselsatt med benövningar, stretching, what ever så känns allt normalt. Gick till och med bra att vara ute och springa men såfort jag var påväg tillbaka till rummet kom tomheten och likgilitigheten tillbaka. Önskar jag kunde stanna i hallen hela veckan tills jag var tillbaka till mig själv igen.

Veckans första intervallpass vid löparbanan har i alla fall blivit avklarat, varefter benen, vaderna och rumpan var hur trötta som helst. Så just nu känns det inte lika säkert att det kommer gå bra imorgon på träningen bara för att det är tisdag, men man kan ju alltid hoppas.